Bok-event för årskurs 8: Ful av Scott Westerfeld

Bok-event II i Boxholm
Fredag 27 februari kl 8.30-11.30 tillsammans med 24 elever fr årskurs 8
Vald bok: Ful av Scott Westerfeld
Kulturaktör: Titti Knutsson, författare och skrivarpedagog
Berättare: Projektledare Lena Lindgren, till vardags museipedagog på Östergötlands länsmuseum

Vi började precis med en presentation – denna gång räckte det med att presentera kulturaktören. Därefter samlade jag gruppen på golvet och påtog mig rollen som Tally, huvudperson i boken Ful. I boken Ful är extrem skönhet det normala och Tally längtar till sin 16-årsdag då hon ska få genomgå operationen som gör henne till en snygging. Sen får hon flytta till sin vän som redan fyllt 16 och nu bor i Snyggingstan. Bokens ämne är oerhört aktuellt för målgruppen. Vem är snygg, vem är ful och vem bestämmer det? Vad händer om man börjar tänka själv? Går det att stå emot – eller vill vi egentligen helst bara passa in, vara som alla andra? Jag upplevde att eleverna, precis som vid förra tillfället, fångades av berättelsen. De var helt tysta, satt helt stilla och bara lyssnade. Muntligt berättande i jag-form är effektivt!

Efter berättelsen pratade jag helt kort om boken och försökte återigen få igång ett samtal, vilket var svårt även denna gång. Sen tog Titti Knutsson över och lät eleverna skriva på en lapp vad de trodde fanns i en låda hon hade med sig. Övningen ifrågasattes av eleverna som ju inte fick titta i lådan, men som ändå efter lite tvekan skrev något på sina lappar. Titti samlade in dem och kastade dem sedan i soptunnan. Minen på eleverna var spännande - ”vad gör hon?”. Titti förklarade sen att hon kastat lapparna därför att det som görs här i klassrummet under detta event stannar här och här är det högt i tak. Här ifrågasätter vi inte varandra, vi har högt i tak och fantasin är en central partner i skrivandet som vi skulle ägna oss åt.

De fick sedan några enkla, snabba skrivövningar för att få igång fantasin och avdramatisera skrivandet. De fick t ex skriva ett ord utifrån ett givet tema på en lapp som de sedan skickade vidare till nästa person. Därefter var isen helt bruten. De var glada, aktiva och ville göra mer. De fick göra några omgångar med skrivarstafett – en lagtävlingsövning där varje lagdeltagare ska skriva var sitt ord på ett givet tema och det lag som först skrivit klart har vunnit. Jubel och tävlingsanda, samarbete och skratt fyllde rummet! Efter ett par omgångar valde vi, trots att de hade så kul, att släppa ut dem på en rast för att de skulle orka hela tiden.

När de kom tillbaka berättade Titti om sitt skrivande och om vikten av att inte censurera sig själv. Hon läste en text av Marcus Birro, hämtad från hans diktskola – om att böcker och texter kan handla om vad som helst, t ex om en man som vaknar och har förvandlats till en skalbagge...

Eleverna fick sedan varsin bild på en person och uppdraget var att beskriva personen som om det var den snyggaste person de någonsin sett. En snygging, som i boken, alltså. Fast de bilder eleverna fått var inte retuscherade fotomodeller. De skrev, men våndades också lite. Hur beskriver man en gammal, fet farbror som det snyggaste man sett? Därefter blev uppdraget att utifrån samma bild beskriva personen som den fulaste de någonsin sett, en fuling. Flertalet elever fann detta betydligt enklare, men en tjej våndades och tyckte att det var värre. Titti pratade då om att när man skriver får man vara elak, återigen handlade det om att släppa fram fantasin och ta bort egencensuren.

Sista övningen var sedan att skapa en dialog utifrån de två personbeskrivningarna, i par. En av personerna skulle vara kontrollant, den andra boende i ett rum som vi hämtat beskrivningen från i boken Ful – ett slags framtidsrum där allt är möjligt. Eleverna fick fundera över om den fula eller snygga skulle vara kontrollant och om vem som var vem påverkade dialogen. Därefter läste ett par av grupperna upp sina dialoger, men här kom klassens försiktighet in igen och få erbjöd sig att läsa högt för de andra, fast vi låtit dem byta texter med varandra. Trots det fungerade det bra och skrivandet funkade hela vägen. Vi avslutade med lite ordstafett igen och eleverna gavs åter möjlighet att låna boken. Om det blev något lån vet jag dock inte.

Bok-event för årskurs 8: Kabinettets hemlighet

Bok-event I i Boxholm
9 februari 2009, kl 8.30-11.30 tillsammans med 24 elever från år 8
Vald bok: Kabinettets hemlighet av Martin Widmark
Kulturaktör: Maja Almkvist, konstnär och keramiker
Berättare: Projektledaren Lena Lindgren, till vardags museipedagog

Första mötet med den klass som vi ska köra tre event med under våren! Lärarna i svenska och bild har deltagit i planeringsarbetet, även rektorn har varit informerad och deltagit i ett första möte. Initiativet till eventen kom från skolbibliotekarien Erika Horvath, som vill studera eventen och skriva om dem i sin magisteruppsats vid Bibliotekshögskolan i Borås. Uppsatsen ska läggas fram före sommaren 2009.

Vi började med en presentation av oss själva. Därefter samlade vi eleverna i en halvcirkel på golvet. Jag iklädde mig rollen som Ios, huvudpersonen i boken, och berättade sedan i ca 20 min om hur det är att vara Ios och om vad han råkar ut för i boken. Syftet är att skapa stämning, presentera huvudpersonen och personerna runt honom, samt att föra in händelser som är av stor vikt för bokens berättelse och dramturgiska uppbyggnad. I det här fallet presenterades uppdraget som Ios fått – att nattetid teckna av föremål i kuriosakabinettet åt domprosten. Ett uppdrag som visar sig innehålla betydligt mer: Föremålen är magiska och gör att Ios reser i tiden, men bara när en viss stjärna visar sig vart 30:e år...I uppdraget ingår även att hjälpa en ung kvinna i nöd, vilket också berättas för eleverna. Jag stannade efter första nattens resa. Då fanns tankarna som går som en tråd i boken med, de om att finna sig själv och kärleken.

Därefter tog Maja, konstnär coh keramiker vid. Hon introducerade leran som material och gav eleverna i uppdrag att skapa ett föremål som skulle föra dem till en viss tid och en viss plats. Vart ville de åka och vilket föremål skulle kunna ta dem dit? Eleverna kom igång bra och sedan var det svårt att få stopp på dem. De flesta valde att hoppa över rasten för att kunna fortsätta att forma leran. Efter rasten fick var och en berätta om sitt föremål och om vart föremålet skulle ta dem. Därefter pratade vi tillsammans mer om boken, men eleverna var fåordiga och ganska svåra att få igång ett samtal med, något som bekräftades av lärarna.

Vi delade sedan in dem i mindre grupper och varje grupp försågs med papper, ståltråd, maskeringstejp och avbitare. Uppdraget var att gestalta kärlek med hjälp av detta material. Vi bad dem att fundera längre och inte använda enkla symboler som hjärtan etc i gestaltningsarbetet. Vi uppmuntrade dem också till att tänka tredimensionellt och använda golv och rumsyta. Arbetet kom igång ganska snabbt och de flesta grupper fungerade mycket bra. Det blev flera fantasifulla och tänkvärda gestaltningar av något som ju är ganska svårt att gestalta. Vi diskuterade deras gestaltningar, men även själva grupprocessen.

Sen var det dags att knyta ihop säcken. Det gjorde jag genom att berätta om Ios tredje och sista resa, men utan att avslöja slutet. Boken fanns att låna direkt där i klassrummet, vilket en av eleverna gjorde.

Långt ifrån cool - bokevent i Enköping

Enköpings kommunbibliotek är visserligen inte med i projektet Läskonster. Men vår medarbetare Helena deltog när hon arbetade i Smedjebacken! Så med inspiration från Läskonster har vi genomfört ett bokevent med utgångspunkt från Långt ifrån cool av Ingrid Olsson (utkom 2008) och vill gärna dela med oss av det arbetet.
Boken handlar om Linnéa Svensson, 11 år, och enligt sig själv ”så långt ifrån cool man kan komma”. Linnéa är utanför i klassen och den tidigare bästa vännen Vanessa, som är en ledarfigur, är drivande i att utestänga henne från gemenskapen. På sin födelsedag får Linnéa glasögon, vilket inte bättrar på hennes självkänsla. När Vanessa en dag bjuder in till födelsedagsfest blir Linnéa ensam utan inbjudan. Men plötsligt ändrar sig Vanessa och blir mjuk som honung mot Linnéa. Under några dagar verkar de vara bästa vänner igen och Linnéa är inbjuden på födelsedagsfesten. Linnéa ser fram emot kvällen men väl framme hos Vanessa blir hon inte insläppt. ”Du trodde väl inte att du var bjuden”, säger Vanessa där hon står med hela klassen bakom sig. Så långt kom vi att berätta historien under eventet, hur det slutar i boken avslöjades aldrig.

Så här gjorde vi:
Inbjudan skickades till samtliga klasslärare i år 3-4. Vi (två bibliotekarier) träffade sedan inbokade klasser i halvklass under 1 timme/grupp. När de kom visste barnen bara att de skulle få uppleva en bok på ett annorlunda sätt, men inte vilken boken var eller vad som skulle ske.
För att etablera kontakt med barnen och få en avspänd stämning inledde vi med några övningar. Övningarna gav oss samtidigt en värdefull bild av individerna och av gruppdynamiken. Vi höll till i en gammal danssal i anslutning till bibliotekets lokaler.
1. Namnövning
Eleverna fick intervjua varandra, 2 och 2. Förutom de klassiska frågorna bad vi barnen att fråga varandra vilken den konstigaste presenten de fått var. Barnen fick dela in sig själva i par. De fick 1 minut per person på sig.
Efter detta gick vi cirkeln runt och lyssnade till presentationerna. Det gav oss tillfälle att lära känna barnen närmare, barnen fick samtidigt se varandra i nytt ljus och tillsammans fick vi alla skratta åt en del riktigt konstiga presenter. Medföljande lärare intervjuades om möjligt av en bibliotekarie. Att presentera någon annan är betydligt lättare än att prata om sig själv. Var och en blir synliggjord utan att det behöver upplevas som att man är i fokus som sig själv.
2. Sinnesövning
Vi frågade hur barnen hade det med känseln och liggande på magen sträckte alla in sina händer i ringen. Var och en fick utforska sin hand en stund (varm eller kall?, kan man kittla sig själv?). Vi bad sedan en elev att blunda och denna fick en klocka i handen. Känn efter, vad är det? Därefter fick alla ställa sig upp och lägga händerna på ryggen. Den ena bibliotekarien stod utanför ringen med en hemliga låda. Alla i ringen slöt ögonen och sjöng en sång. När sången var slut öppnade alla ögonen och någon hade då fått en sak i händerna av bibliotekarien utanför ringen. Barnen fick titta på varandra och gissa vem som hade något i händerna. När de lurat ut detta fick de ställa frågor till personen som hade saken och gissa vad det kunde vara. Ibland lämnades ledtrådar av bibliotekarien utanför ringen. Här övades turtagande, uppmärksamhet, minne och fantasi. Och förstås samspel. Vi gjorde detta 2-3 gånger.
3. Skulpturövning
På frågan om eleverna lekt med lera någon gång blev svaret förstås jakande. Vi berättade då att nu skulle de få vara våra lerklumpar. Tre enkla skulpturer formades med olika barn. När konstnären (bibliotekarien) var klar fick alla gissa vad det föreställde. Starka men dubbeltydiga situationer valdes, de två första med humorfaktor. Den tredje skulpturen bestod av två personer, den ena med nedböjt huvud och den andra med händerna i sidorna och stint stirrande på den första personen. Ett mer allvarligt anslag. Efter olika funderingar över vad det kunde handla om avslöjade vi bibliotekarier visste vad som hänt precis innan statyn blev som den nu var och att vi skulle berätta detta för dem. Barnen fick sätta sig på kuddar på golvet. Vi ställde oss i samma pose som barnen stått i och bad dem att komma ihåg bilden.
4. Gestaltning
Ljuset dämpades. Vi spelade upp en bearbetad kortversion av boken fram till ovan nämnda nyckelscen. Den ena bibliotekarien gestaltade Linnéa och den andra gick in och ut ur olika roller. När vi slutade hade vi hamnat i just den pose som varit utgångspunkten. Mot bakgrund av den allvarliga situationen var stämningen tät när vi slutade. Vi bröt mjukt upp från posen efter att vi frågat om de kände igen statyn.
5. Samtal
Vi gav nu barnen i uppdrag att fundera en stund i grupper om tre på följande: Vad ska Linnéa göra nu? Vad skulle du göra om du vore Linnéa? Vi plockade ihop grupperna utifrån den individkännedom vi fått och spred ut dem i rummet. Vi satte oss själva med de grupper där vuxenstöd skulle kunna tänkas behövas. Efter cirka 5 minuter återsamlades vi i ringen och samtalade om vad de kommit fram till. Under samtalet reflekterade vi tillsammans över Linnéas situation, möjliga lösningar på den och tänkbara orsaker. Mot slutet av samtalet visade vi boken och berättade att det som hänt beskrevs i boken där ett alternativt slut också fanns. Alla ville förstås låna boken och många klasser planerade att ha den som högläsningsbok.

De reaktioner vi fått på eventet har genomgående varit positiva, från både elever och pedagoger. Flera pedagoger berättade att man kämpade med problem av liknande slag i klassen och såg eventet som värdefullt i det arbetet. Själva hade vi bibliotekarier förstås en härlig stund tillsammans med barnen. Även för oss fick berättelsen om Linnéa ett större djup efter att vi fått reflektera tillsammans med barnen över den. Vi fick också bekräftat hur angeläget temat om mobbning och ensamhet faktiskt är.

Nicholas Haldosen, Enköpings kommunbibliotek

Prinsess-sagostund

Idag var Lill-bibblan full av prinsar och prinsessor. Ett ganska så aktuellt ämne just nu. Vi började med att alla barn fick en varsin krona och jag frågade om de visste vad prinsessan i Sverige hette. De flesta svarade Viktoria. Som vanligt startade vi med en uppvärmnings-ramsa - snöflingorramsan är alltid lika uppskattad. Jag berättade sagan om Prinsessan på ärten och visade flano-bilder. Jag läste även Så gör prinsessor, av Per Gustavsson. Vi gjorde En liten ärta-ramsan och sist fick alla prinsessor och prinsar testa att ligga på en tjock madrass med en ärta (liten pärla i det här fallet) under. Konstigt! Bara jag kände den genom den tjocka madrassen :-)

Kärleksvecka

Både i Gävle där jag arbetade tidigare och här i Edsbyn firar högstadiet kärleksvecka varje år. Under flera år har jag varit med och pratat om kärleksböcker, så även i år. Den här gången gjorde jag dock lite annorlunda. Jag bad skolan köpa in Katarina Kuicks bok Den första gång jag såg dig... och så fick alla elever i årskurs 8 läsa den innan de kom till biblioteket idag. När de kom hit möttes de av ett överfullt bord med kärleksböcker, musik i salen där vi var och tända ljus. Jag började med några korta kärleksdikter och läste ett avsnitt ur "Om jag kunde drömma, av Meyer". Efter det hade vi ett boksamtal utifrån Aidan Chambers modell som vi fick lära oss av Kuick på Läskonsterinternatet i Tällberg, utifrån hennes bok. De var lite för många för att det skulle bli ett bra samtal (2o st), men utifrån förutstättningarna så blev det bättre än väntat. Många funderingar dök upp och stöttes och blöttes och vad jag förstod gick några därifrån lite klokare.

Efter boksamtalet fick de välja bland orden från kylskåps-poesi-magneterna som jag satt upp på tavlan och sen sätta in det ordet de valt i en mening. Varje elev fick skriva en mening var utan att titta vad den tidigare skrivit. Hälften av eleverna fick gå till ett annat rum. Vi återsamlades efter 10 minuter och jag bjöd in en jury (min kollega) som fick välja vilken av dikterna hon gillade bäst.

Avslutningsvis bokpratade jag på traditionellt sätt om ett antal kärleksböcker.

Rymdtema på sportlovet

PÅ Håbo bibliotek bestämde vi oss för ett rymdtema under sportlovet med anledning av Internationella astronomiåret 2009. Aktiviteten pågick 13.00-15.00 under sportlovsveckan.

Vi började med en samling där vi läste boken ”Prick och Fläck ser stjärnor” av Lotta Gefflenblad. När vi läst färdigt boken hände något oväntat; vi fick besök av en riktig utomjording. Hon hette Lixi och kom från planeten Neptunus. Under en färd till Merkurius hade hon hamnat i ett asteroidbälte och krockat med en asteroid. Rymdskeppet blev skadat och hon blev tvungen att nödlanda med sitt rymdskepp på bibliotekets tak. Sedan hade hon tagit sig ner via skorstenen till oss. Lixi pratade bara neptuniska så vi förstod ingenting av vad hon sa. Men som tur var hade hon ett bälte med tre knappar; en för neptuniska, en för måniska och en för svenska. När vi tryckte på knappen ”svenska” kunde vi förstå vad hon sa.
Lixi lånade några verktyg för att försöka laga sitt rymdskepp, men tyvärr fungerade inte våra jord-verktyg när det gällde att laga en farkost från Neptunus. För detta krävdes en stritofix, något som inte finns här på jorden. Lixi blev därför kvar hela veckan i väntan på hjälp från sin planet.

Nu var det dags för rymdpyssel. Vi skulle tillverka rymdskepp, flygande tefat, stjärnkikare och rymdgubbar. Lixi stannade och pysslade med oss. Det var spännande att höra henne berätta om sin planet. Barnen hade många frågor och fick också förklara för Lixi hur det fungerar här på jorden. Frågor som barnen svarade på var till exempel: Vad är ett tåg? Vad är en mobiltelefon? Hur bor man här på jorden? Frågor som barnen ställde till Lixi var till exempel: Vad heter dina kompisar? Hur gammal är du? Vilken mat äter ni på Neptunus?

Lixi var med oss och pysslade under hela veckan. Vi tittade också tillsammans i böcker där vi kunde läsa om Neptunus och andra planeter. Det lånades många rymdböcker under sportlovsveckan.

/Christina Norén, Siv Andersson och Tiffany Betts på Håbo bibliotek

Av ord byggde vi dikt - samarbete mellan Västerås stadsbibliotek och Västerås konstmuseum

Redan under våren 2008 träffade jag Karin Levander – museilektor - och diskuterade om hur vi skulle kunna hitta ett sätt att jobba tillsammans. Ganska snart kom vi fram till att vi ville jobba med bild och ord utifrån en utställning som var under vinter/vår 2008/2009 på konstmuseet. Att vi valde Marie Rantanens utställning berodde både på att den låg rätt i tiden och att hon gör bilder som ger många associationer. Hennes målningar i akryl består av mycket mönster och geometriska former – ett icke figurativt måleri. Det man också lägger märke till är att de är väldigt färgstarka.

I den inbjudan som gick ut till skolan i början av hösten stod det bland annat: ”Inspirerade av bilderna bygger vi själva dikter och poesi av ord och meningar.” Redan under våren var vi i kontakt med en skola som Konstmuseet ofta jobbar tillsammans med för att testa sina utställningar på. Det passade väldigt bra att börja med denna skola för att bland annat se vilken nivå vi skulle lägga oss på.

I inbjudan som gick ut till alla skolor i Västerås hade vi skrivit att år 4 och 5 var en passande målgrupp. Med testklassen tog vi ett större åldersspann och hade med år 3-6. Efter vårens möten jobbade vi på var sitt håll fram till den första klassen skulle komma 25 nov. Jag förberedde material all som skulle behövas. I det här stadiet var det svårt att se i detalj hur det hela skulle utformas. Jag visste väldigt lite om hur det skulle går att jobba i konstmuseets lokaler, hur reagerar barnen som plötsligt skall koppla text till bilder? Lägger jag mig på en för svår nivå etc. etc.?

Under hösten sökte jag bland annat på Internet för att se om det var någon annan som jobbat med liknade projekt. Det fanns förstås de som jobbat med barn och dikter men ingen som kopplat bilder och en hel utställning till dikter och ord. Jag förberedde dock några övningar som jag trodde skulle passa.
Dagarna innan var jag med på en visning som Marie Rantanen hade för pressen på konstmuseet. Det var väldigt intressant och nyttigt för då fick jag en nyckel till bilderna som jag sedan fick nytta av.

Så här gjorde vi: Grupperna som kom till Konstmuseet var där i 90 minuter. Vi fick ca 15 bokningar som stäckte sig från 25 nov -08 till 20 jan -09. Vi började med att samlas och introducerade arbetet när klasserna kom. Vi satt i en ring i en myshörna av konstmuseet. Redan vid introduktion framhöll jag att det var viktigt att hålla utkik efter tre saker som man sedan skulle ha användning av i skrivarbetet: färg, detaljer i bilden och den känsla som bilderna väckte.

Sedan var det dags för Karin Levander att visa utställningen. Under visningens gång knöt hon vid flertalet tillfällen an till det skrivna ordet som man lätt kan göra med Maries bilder då de är uppbyggda av smådetaljer som skapar en helhet – precis som ord kontra längre text. Efter ca 25 minuter var hon klar och då var det dags för mig att ta vid.

Under tiden hon visade utställningen hade jag förberett i den ateljé vi skulle arbeta i. I denna lokal sitter barnen med bord framför sig och jag hade lagt upp ett antal papperslappar framför dem, på bordet. Där fanns också penna och sudd. Papperna framför dem var av tre slag: Små som man skulle skriva ord på, ett större som var tänkt för meningar och ett ännu större som var tänkt för flera meningar – en dikt. Som underlag hade barnen ett vitt papper som de både kunde använda som skrivunderlag men också som kladdpapper. Jag upptäckte snart att det blev oroligt då barnen var klara olika fort. De snabba kunde då använda kladdpapperet till att rita lite vilket gjorde att allt blev lugnare.

Jag började med att be barnen att tänka på utställningen och skriva ner tre ord som de tyckte stämde in på utställningen. Det skulle vara en färg, en känsla och en detalj som barnen hittat i bilden eller något ord som dykt upp i deras huvud under utställningen. Just det sista var det svåraste men efter att jag börjat förklara vad jag menade med en detalj innan visningen började gick det med tiden bättre. När alla var klara med att skriv ner tre ord fick de nästa uppgift. Den gick ut på att de skulle skriva en dikt där de tre orden skulle förekomma.

Dikten skulle vara minst 3-5 meningar lång men gärna längre. En del var klara snabbt och för andra tog det längre tid. Det är dock viktigt att säga: alla barn från år 3 till år 6 klarade av denna uppgift även om en del hjälp behövdes. Alla visste också var en dikt var för något vilket betyder att de jobbat med dikter i skolan.

När alla var klara läste jag och läreren upp dikterna – vi tog varannan och det var lyckat. Första gången läste jag alla dikterna själv med det blev för enformigt. Det kan vara ganska svårt att läsa vad barn skriver, trots att jag innan de började arbeta poängterade vikten av att skriva snyggt och läsligt hade jag problem. Jag tog för vana att läsa igenom alla dikter innan jag läste dem högt. Felstavningar, felaktig grammatik och slarviga bokstäver är några saker man får brottas med när man skall läsa barens alster. Jag tror att många efter uppläsningen kände förvåning över att det kunde låta så bra, vissa var väldigt stolta.

Nästa övning gick ut att skriva en kollektiv dikt. Alla barn skulle ta sina tre lappar med ord och vika dem dubbelt och sedan stoppa dem i en hatt jag hade med mig. När alla lappar låg i hatten fick varje barn dra en lapp. Det ordet de fick skulle användas att skriva en mening med. När barnen var klara med sin mening fick de lägga den på ett stort färgat kartongblad upp och ner. Jag tog sedan arket och vände meningarna åt rätt håll. Efter att jag plockat om lite bland meningarna läste jag upp dikten högt.

Om det var tjugo barn delade jag upp meningarna så att det blev två dikter. Reaktionen jag ofta fick var att det lät väldigt bra trots att den inte var skriven av samma person. Läraren fick sedan ta hem dels barnens egna dikter dels alla meningar om de ville fortsätta att jobba i skolan.

En sista övning som jag bara kunde realisera på mindre klasser och lite äldre barn byggde på att de delade in sig i mindre grupper på 4-5 elever. De fick i uppgift att klippa sönder sina meningar och bygga upp en helt ny dikt. Det här var en svår övning men nyttig. Det gällde att verkligen samarbeta och tänka till.

I slutet av vår träff gav jag tre papper till varje klasslärare: Ett med litteraturtips, ett med diktövningar så att de kunde fortsätta jobba när de kom tillbaka till skolan. Det tredje pappret var en inbjudan till att vara med på en utställning i biblioteket. De får jobba helt fritt med Maries utställning som grund – bara med bild, bara med ord eller båda tillsammans.

Diktövningarna jag gav ut hade jag hittat i olika böcker och på Internet. Litteraturtipsen var mina egna men också Mårten Melins. Han har en egen webbplats där det både finns tips på lämpligt litteratur och en del övningar man kan göra i klassrummet. Under arbetets gång kontaktade jag lokaltidningen som var där och intervjuade mig och Karin och det resultatet blev en artikel på ung-kultursidan.

Dag Hedberg Västerås stadsbibliotek