När vi vid vårt första möte i Tällberg fick i uppdrag att göra någonting utöver det vanliga när det gäller bokprat eller bokskola bestämde vi oss för att försöka dramatisera vissa scener ur några böcker och spela upp dem i samband med ett bokprat. Efter att funderat besluta vi oss för två böcker. Det blev Fläcken av Arne Svingen och Gula häxboken av Sanna Töringe. Vi kunde förstås inte spela upp hela boken utan valde en bit av början av båda böckerna.
Först skrev vi ett kort manus så att replikerna var klara. Då det var flera personer i böckerna fick vi flera roller var. I Den gula häxboken stötte vi på det första problemet. Tre personer agerade samtidigt – hur skulle vi lösa detta, vi var ju bara två? Vi skapade helt enkelt en person, i detta fall mammans syster, av en stol, en hatt, en skinnjacka och en kjol. Hon fick förstås inga repliker men vi talade till henne.
Samtidigt som vi planerade vad alla skulle säga och hur vi skulle få till det med alla roller funderade vi på vilken rekvisita vi behövde. Vi ville ha så lite rekvisita som möjligt men det fick inte bli för torftigt.
Fläcken var den bok som var lättast att iscensätta. Hubert behövde en ryggsäck när han skulle till skolan och på vägen dit träffar han en hund som kissar på honom. Hunden hade vi hemma – mjukisdjur på hjul och därtill behövde vi en liten flaska vatten som Hubert häller på sig så att det ser ut som hunden kissat på honom. Sen var det kartan som han hittar i skolan och som han tar med sig in i klassrummet för att skyla sig. Han skäms ju så förskräckligt för fläcken eftersom det ser ut som han kissat på sig. Vi hittade ett blädderblock på jobbet som vi ritade en karta på och så vad det fixat.
Klassen som tittade på när vi spelade upp Fläcken blev själva medverkande i pjäsen. Det var ett lyckat grepp och det blev ganska naturligt när vi började fundera på hur sketchen skulle läggas upp. När Hubert kommer in i klassrummet med kartan framför sig möter den stränga magister Nilsen honom. Han sliter av Hubert kartan och då slänger sig Hubert på golvet och ålar sig fram till sin plats i klassrummet. Innan barnen kom ställde vi stolarna som de brukar stå i ett klassrum. Nu när Hubert ålar sig fram till sin plats är det bland åhörarna som han sätter sig. Plötsligt har de blivit medverkande i sketchen och när senare Hubert ber om barnens hjälp för att få Nielsen ur humör så funderar de inte en sekund på att sitta inaktiva utan är istället med på noterna och hjälper Hubert.
Det är viktigt att veta hur man rör sig på golvet när man skall spela upp sketchen. Innan vi uppträdde övade vi tre gånger för att känna oss säkra. Därtill skulle replikerna sitta. Visst går det att improvisera en del men om man inte kan sina repliker så blir det osäkerhet i spelet.
När det gäller Gula häxboken var den svårare att göra. Den bygger inte på samma sätt på situationskomik som Fläcken och vi behövde mer rekvisita.
Om man in efterhand jämför de båda sketcherna blev Fläcken den mest lyckade medan Gula häxboken blev en aning för omständlig och lång. Det får gärna vara action och roligheter som barnen kan skratta åt.
Både barnen och läraren var mycket nöjda efteråt och tyckte det var ett roligt sätt att presentera böcker. Nämnas skall också att vi vid samma tillfälle pratade om andra böcker på ett traditionellt sätt.
Vilka lärdomar drar vi efter att ha dramatiserat böcker? Det är roligt och tidskrävande för personalen. Vi lärde oss att tänka på ett annat sätt. Det var mycket underhållande för barnen.
Skulle man i en större skala kunna börja med detta? Våra erfarenheter är kluvna. Även om man använder samma sketcher för flera klasser så blir två personal engagerade varje gång vilket kan bli ganska tidskrävande. Positivt är att man lär sig så mycket på vägen som man kan ha nytta av i sitt vanliga bokpratande. Genom att dramatisera böcker får vi verktyg att göra våra vanliga bokprat mer levande. Låt oss ta ett exempel. Om man berättar om en bok där huvudpersonen tar fram en stol och ställer sig på för att kunna ta sig en titt i en båt som hänger i taket men som han inte når upp till kan man ta en stol och ställa sig på. Därefter fortsätter man bokpratet på stolen och talar om det märkliga huvudpersonen ser när han nu kan skåda rakt ner i skeppet. När sedan huvudpersonen i pur förvåning ramlar ner från stolen kan man göra det själv också. På detta sätt blir flera sinnen hos barnen aktiva.
Vi har under många år som bokpratare försökt fått in en hel del sådana här smådetaljer i våra bokprat för att fånga barnens intresse. Vi tror att om man jobbar mer medvetet med dramatiken kring en bok så tydliggör man också möjligheterna.
Dag Hedberg och Maria Hedberg Västerås stadsbibliotek
