Nu har jag haft min första deckarvisning för åk 1! Det var lite pirrigt, men det gick bra i alla fall.Det var ju tänkt att barnen skulle få sina lånekort den här dagen. De hade varit duktiga och lämnat in sin ansökan i tid så att vi hade hunnit göra iordning korten innan, men när de kom till biblioteket hade det hänt något fruktansvärt!!! Korten var borta! Någon hade varit inne på biblioteket och stulit barnens lånekort!
När jag berättade det här för barnen blev de skräckslagna. ”Det måste ha varit en tjuv”, sa någon. Då upptäckte vi svarta fotavtryck på golvet. ”Men vem är det som har varit här och haft sååå lortiga fötter???” Vi följde spåren som ledde oss in till Salongen, ett rum för samlingar av olika slag, bokprat, etc. Där var det uppdukat med ljus och på en silverbricka låg ett brev. ”Till åk 1 Beta” stod det på brevet. Barnen blev ivriga och undrade förståss vem som har skrivit det – och till dom dessutom! En pojke slet ivrigt upp brevet och alla lyssnade spänt på vad som stod. Det visade sig att brevet var från Lasse och Maja från Lasse-Majas detektivbyrå. De behövde hjälp med att lösa mysteriet med de försvunna lånekorten. De misstänkte att det var biblioteksspöket som har varit i farten och busat med bibliotekspersonalen.
Det Lasse och Maja visste om biblioteksspöket var att han älskar bilderboken ”Det spökar Alfons Åberg” av författaren Gunilla Bergström. Så de tyckte att vi kunde börja leta efter den boken för att se om vi kunde hitta fler ledtrådar. Så vi begav oss ut i biblioteket. När vi hittade boken, så sår vi att det stack fram en lapp ur boken. Lappen ledde oss vidare till flera ledtrådar i form av meddelanden, böcker och skyltar som stod helt fel osv. På så vis tog vi oss runt bland de olika hyllorna. Den sista ledtråden ledde oss förståss till de försvunna lånekorten. Eftersom det här inte var den första gången som Lasse och Maja varit inblandade i ett biblioteksmysterium så fick klassen boken Biblioteksmysteriet som de kan ha som högläsningsbok i klassrummet.
Det kändes ganska lyckat, tycker jag, bortsett från att det var en alldeles för stor grupp. De var 21 stycken, så det hade varit bra att dela upp dem. Då hade det nog varit lättare att hålla ihop gruppen. De blev lite ”fladdriga”, men det verkade som att de tyckte det var spännande i alla fall. De var väldigt ivriga att leta efter nya ledtrådar. Nästa gång blir det i alla fall mindre grupper!
